Igår kom värmen, skulle ta en fika på stan & rotade igenom garderoben efter förra årets sommarkläder.Insåg bara med en blick att kjolen var för liten.Det resulterade i att jag bankade huvudet mot toadörren i vild frustration.Hatar att behöva lära mig allt på nytt, att tvinga mig själv att äta & behålla maten.Vissa kvällar ligger jag som ett barn i sängen brevid sambon & hulkar; Jag vill inte ha maten i magen.Rent förnuftsmässigt förstår jag att det i ett längre perspektiv inte spelar någon roll med några kilon hit eller dit men här & nu hatar jag att känna magen svämma över.Det gick bra på "kursen" idag, maten kändes ganska ok men nu är det som att den bara vill upp.Det kommer över vänner på middag ikväll, känner mig streead över matplaneringen, vad vi ska äta & hur jag ska klara det...Nåja, det får helt enkelt gå.Bye..

Dagen då allt handlade om mat...Har förstått att jag utan rutiner inte kommer att klara detta.Tog hjälp av grannen igår och skrev både matlista & vekoplanerade middagar.Idag var det dags att sätta planen i verket.Åkte och storhandlade, blev typ 2500:- fattigare men nu innehåller kyl och frys det som de borde göra.Dagen har varit ganska ok, kroppskännedomen var intressant & vi kunde skratta lite i gruppen, det var nog nyttigt..Lunchen var som vanligt en plåga men den hjälpte mig att härda ut under storhandlandet.Tror att jag är mätt nu, måste nästan känna efter då känslan har blivit så surrealistisk.Känslomässigt är jag inte riktigt säker på hur jag faktiskt mår.Vissa stunder känns det som att jag kommer att klara detta, att även jag kommer att kunna leva ett normalt liv, som alla andra verkar göra runt om.Andra gånger känns det bara hopplöst och nattsvart.Som att jag kommer att få leva hela mitt liv fågen i sjuka mönster & egentillverkat fängelse.Men just nu är ångesten & smärtan inte lika påtaglig som förra veckan.Jag har kommit till vissa insikter & förstår bättre nu varför det blev som det blev.Det är knappast en lättköpt förståelse men jag tror att den hjälper mig på vägen...Det känns spänt & konstigt mellan mamma & mig, vi som tidigare inte behövde uttala ord för att förstå varandra tycks nu ha en mur oss emellanJag saknar henne så i den här processen & jag vet att mina reaktioner ibland kan vara infantila men jag känner mig som en obetydlig skugga i hennes liv.Det är som att hon skäms för mig inför sin nya & att mina problem solkar deras lycka.Jag kan förstå att hon vill leva sitt eget liv men jag kan för allt i världen inte förstå att hon helt plötsligt väljer bort vissa roller som är en del av henne.Mamma, du är mer än bara er relation, du är en fantastisk kvinna, någons dotter, någons chef, min mamma! Nåväl, annars går det bättre med maten & behandlingen hjälper att sprida ljus över problematiken.Tack Yvonne & Stefan för att ni bryr er som ni gör.Ni är mina stöttepelare!Puss & Kram!

Första bloggen...Lika bra att lägga korten på bordet.Bulimi & kampen för ett normalt liv, är vad mina texter säkerligen kommer att handla om mest här.Dagen har varit extremt smärtsam, andra veckan på behandlingen & efter att ha fasat hela helgen fick jag idag genomföra min presentation.Hann knappt börja innan tårarna rann längs mina kinder.Vågade till en början inte möta de andras blickar, kände mig så fasansfullt utelämnad.Då jag lyckades lyfta blicken såg jag att jag inte var ensam om mina tårar och det kändes konstigt nog mer tryggt.Maten har ändå gått ganska bra idag, lunchen var i vanlig ordning jobbig, fan ta den j-la såsen.Känner hur den växer i munnen för varje tugga.Men allt gick ner.Är trött nu, rotar & petar i ett själsligt öppet sår & kraften sinar.Sambon försöker & jag känner mig som första klassens bitch emellanåt men vet samtidigt inte vad jag ska göra eller hur jag ska förhålla mig till andra...TV en stund nu, sedan sängen...Tack för ordet.